11:55:31
Utan personligt ansvar
För något år sedan läste vi i bokcirkeln "Egenmäktigt förfarande" av Lena Andersson och blev förförda av hennes fantastiska språk. Vi hade många synpunkter på huvudpersonernas agerande men valde att se förbi våra frustrationer och var överens om att detta är god litteratur som ger läsupplevelse.
När jag nu tar mig an Lenas nästa bok är jag lite nervös. Tänk om hon inte alls lever upp till förväntningarna. Handlingen ser så likartad ut att det känns som att det är samma bok en gång till. Men det räcker med någon sida, ja nästan några rader innan jag förlåter upprepningen av temat olycklig kärlek och låter mig än en gång förföras av både handling och språk. Språket är så vackert att nästan varje mening får mig att le lite. Handlingen där huvudpersonen har gått från stalkerliknande kärlekskrankhet till älskarinnans ständiga förhoppningar att bli vald före frun är mer spännande än vad man först kan tro. Man blir ömsom arg på Ester, ömsom på Olof ( den gifte mannen) men på något sätt dras man med och blir en del av väninnekören som kommer med goda råd blandat med bannor.
Jag älskar verkligen språket och njuter hela boken ut och skulle kunna citera från varje sida för att visa på vad jag menar men läs boken själva istället. Men erkänn att en författare som kommer undan med meningar som detta
"Att detta existentiella faktum var en beklaglig nyck, en tillvarons horrör, gjorde det inte mindre sant"
utan att framstå som larvigt intellektuell och svår förtjänar respekt.
Så intressant Karin, för jag läste den förra boken på ett helt annat sätt än du. Jag kunde inte bortse från storyn och för mig blev formuleringskonsten mer som piruetter som försökte beveka mig att gilla boken, men för mig fick det motsatt resultat. Det kändes som att svära i kyrkan att inte alls gilla boken. http://lustochliv.blogspot.com/2015/06/egenmaktigt-forfarande-ar-det-en-bok-om.html