10:39:32
Filmfrossa
Innan jag blev sjuk åkta jag och en väninna varje vecka till Avesta för att se på film i deras "filmklubb". Man betalade en terminsavgift och kunde sedan se massor av riktigt bra filmer ( och några dåliga). Nu orkar jag inte alltid åka så vi har skippat några terminer och träffas istället hos mig varje vecka och hyr film. Ofta försöker vi hitta filmklubbens filmer eftersom det är ett bra sätt att hitta annorlunda filmer som oftast är mycket bra. På senaste tiden har mina bokklubbsvänner anslutit så nu är vi oftast fler som kollar och vi försöker gemensamt hitta bra film. Förra veckan gav vi oss i kast med "Sauls son" som fick guldbagge för bästa utländska film. en ungersk film som ligger så långt från "feelgood" genren man kan komma. Den utspelar sig i ett koncentrationsläger under andra världskriget och man får följa Saul i sin strävan att ordna en värdig begravning för en pojke som han tror är hans son. Om det är så får man aldrig veta men jag tror inte det är så viktigt utan budskapet är väl som i många sådana här filmer att dels skildra den ofattbara grymhet som lägren innebar, och samtidigt förmedla någon slag mänsklighet mitt i allt elände. Filmen var bra men tekniken att med kameran hela tiden följa huvudpersonen gjorde den lite ansträngande, vilket säker var meningen.
Nästa film såg vi på bio eftersom den nyss haft premiär och ännu inte letat sig in i min tv apparat, vilket är bra för vissa filmer gör sig bäst på stora bioduken. La La Land har fått 14 Oscarsnomineringar vilket gjorde oss nyfikna så jag och A tog en tur till Borlänge för att se denna sång - och dansfilm. När filmen var slut försökte vi på vårt vanliga intellektuella sätt analysera filmen men det funkade inte alls. Detta är en feelgood film som inte låter sig analyseras utan bara upplevas. Romantiskt, roligt, vackert och storslaget som en gammal Fred Astair film. Vi var tveksamma direkt efter men när vi pratat om den i efterhand växer den till sig och jag kan rekommendera alla romantiker att gå och se den.
Sista filmen denna vecka. Florence men Meryl Streep i huvudrollen som den rika, musikälskande kvinnan som drömmer om att själv få uppträda med din sång på Carnegie Hall. Eftersom hon är rik kan hon också förverkliga det. Problemet är bara att hon sjunger otroligt illa och hennes omgivning är rädda att hon ska göras till åtlöje. Simon Helberg ( från Big Bang Theory) spelar pianist som till en början är förfärad att behöva sammankopplas med så "dålig" musik men som så småningom låter sig charmas av Florence entusiasm. Tillsammans med Florences man ( Hugh Grant) genomförs konserten. Filmen var rörande, rolig och skådespelarna fantastiska så om inte för något annat så kan kan man se den för Meryls rollprestation. Att filmen bygger på en verklig historia gör filmen ännu bättre.
